Jag och Magnus B tackar Dileva för konserten på Liseberg 13 juni
 |
Urklipp från Stefan Anderssons dagbok den 6 juni 2007 |
Vad gör man egentligen på vår nyinstiftade nationaldag?
Är det någon som vet?
Bakar man bullar? Dricker man snaps? Protesterar man mot något? Går man i blågula kläder? Sjunger man visorna ur Astrid Lidgrens värld eller spelar man krocket med grannarna?
I år behövde jag inte tänka så mycket själv för jag blev indjuden att medverka i "talking stick festival" i trädgårdföreningen/Göteborg.
Solen sken, folk hade picknickskorgar med sig och några hade plockat med sig sina gitarrer.
Vad gör man då på en talking stick festival?
Jo, man pratar!
Man pratar på riktigt menar jag.
Vi satt i grupper om fem och lät en talking stick (symboliserad av en pinne) cirkulera runt i gruppen. När man har pinnen i sin hand får ingen avbryta när man talar. Som talare får man prata om precis vad man vill så länge det är sant och inte dömer någon annan.
Någon pratade om hur vi kan få bort våra rädslor för varandra och på så sätt komma varandra lite närmare.
Någon annan om hur det var att återse friheten efter ett fängelsebesök och hur friheten värdesätts på ett annat sätt efter detta.
Ytterligare någon annan talade om sina kunskaper i mayakalendern.
Roligast var en färgad kvinna som berättade om mannen som med nedböjt huvud beställde en negerboll när hon stod i kassan. Hon serverade honom en sådan varpå han ser henne... blir förskräckt och säger... nej, jag sa en... mazarin!!!
Varför ha en talking stick festival?
Tanken är att alla skall få göra sig hörda då alla har någonting att säga. Ofta är det någon med rappare tunga som avbryter oss när vi kommunicerar vilket dödar... själva kommunikationen.
En manifestation för människans lika värde skulle man också kunna uttrycka det som.
Så vill jag fira den svenska nationaldagen.
Talking Stick Festival 2007
Räfven, en vanlig tisdagkväll på Järntorget 5 juni 2007.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar