- Hejdå! sa pappan innan han tog ett språngsteg ut över gatan. En mat-på-väg-lastbil närmade sig på den lokala vägen i Surte, en förort till Göteborg. Pappan var född där, och berättade precis innan sitt skutt över gatan, för sin yngsta son, om träden som planterades där bredvid den lokala gatan som då var landsväg på 40-talet någon gång. Dem var fem stycken då, träden. Nu finns bara två kvar alldeles framför Swedbank-kontoret, där huset som pappan föddes i låg, i den gamla glasbruksorten.
Sonen hajade till, han hade inte sett pappan springa på många, många år. Senast sonen var med om att den överviktiga Parkinsonsjuka pappan skulle ta ett rejält språngsteg, blev det istället ett svanhopp med pannplask i asfalten och ambulansfärd till vårdcentralen där pappan klarade sig undan utan stygn med ett rejält jack i pannan, nerblodad skjorta, skrapade knän och ömma handleder.
På väg i bilen mot Folkets Hus på Järntorget skrattade sonen glatt av minnesbilden från pappans ryck över gatan. - Ni får hålla mig vid liv ett år till ... och gå lite promenader med mig och så.. hade pappan sagt till sonen tidigare under dagen.
Nu sitter sonen i hängmattan i Bokollektivets trädgård i Örgryte. På gräsmattan sitter kombon A och spelar gitarr. Runt halsen på sonen hänger nyckelbandet från TEDx Göteborg. I datorskärmen speglar sig "SPEED UP" från bröstet på FN:s Millenniemåls t-shirten. Annars barfota och shorts. Det är fredag eftermiddag. Sonen älskar fredagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar